måndag 1 september 2014

torsdag 28 augusti 2014

.
Man lever längre om man ler och skrattar mycket sägs det. Alltså rent generellt...
Jag menar om jag blir påkörd av en bil så hjälper det nog föga att jag just då gick omkring och småskrattade...
Hur ofta skrattar du, sådär riktigt hjärtligt?
Hur ofta ler du och verkligen känner leendet ända in i hjärtat?

Jag har alltid, eller väldigt länge iaf blivit kallad Lilla My.
Har länge tänkt på varför. Rödhårig är jag inte. Inte finskbrytande heller...

Konstigt att jag inte kan sätta fingret på varför.. ...

onsdag 2 juli 2014

Nu är han här!

Två dagar över tiden tog han mod och kraft till sig och snabbade sig ut till oss. Snabb var han då det endast tog två timmar från det vattnet gick till att han var ute. Och stor var han, vår lilla stora prins, 4915 g och 55 cm lång-  inte undra på att jag kände mig sprickfärdig den sista veckan. Men nu är han ute och är två veckor gammal redan. Bitarna för att få ett tvåbarnsfamiljeliv att fungera börjar falla på rätt plats, i all babyblues som härjar inuti mig så börjar dagarna få mer och mer ljus och stunderna av när jag känner glädje börjar bli fler. Men att jag alltid ska drabbas så hårt?
Ella tycker nog om sin bror men har visat mig att jag inte duger och att jag svikit henne. Sunt, säger alla. Jobbigt, säger jag... Men hon har börjat släppa in mig igen och troligtvis  börjat acceptera att det är såhär det är nu.

Hur som helst. Han är fin, vår lillebror. Han sover mest och är väldigt nöjd med livet.

Och för att avsluta detta inlägg lite partiskt så vill jag bara skriva att....
Jag har de finaste ungarna i världen.

lördag 14 juni 2014

Snälla... fråga inte.

Jag vet att det är heeeeeeeeeeelt  normaaaaalt att gå över tiden med både första, andra och trettioelfte barnet. MEN jag kan inte låta bli att känna en viss besvikenhet då den här lille knodden inte gjort det minsta tecken på att han vill ut. Det var ju sagt idag?! Den 14e Juni 2014. Denna ovisshet är så fruktansvärt tärande (Men icke att förglömma, nyttig!) för mitt tålamod vad gäller allt! Allt!
Jag, som vill ha koll på allt. Jag, som vill veta hur min dag, om inte exakt så nära inpå, ska se ut. Jag, som vill diskutera vad vi ska äta till lunch och middag redan vid frukost. 
Ja, vi har alla vår lilla diagnos...

Men men, lillskrutt har nog inga tankar på att komma idag. Eller har han det? Jag föreställer mig att allt ska vara likadant som med Ella. Men det kan ju ...väl...vara så att det sätter igång mycket snabbare denna gång? Bara Pangtjoff... eller?

Det är som de där timmarna innan jultomten knackar på dörren på julfton....
Bara att jag inte vet när julafton är...:(

lördag 7 juni 2014

Kom igen... snart.

Nu kommer snart vräkningsbrevet till dig, lillebror. Okej, du har 7 dagar kvar egentligen. Men kom igen...du borde väl va färdig nu? Redo? Jag är redo. Har bearbetat detta med at jag kommer  ha två  (tre då) älsklingar och jag vet att jag kommer klara det galant. Du har allt här ute och jag är så nedra nyfiken på att få träffa dig och se vad du är för en liten grabb. Jag är nyfiken på hur din storasyster kommer reagera, hur du kommer att se ut och på hur en familj på tre blir en familj på fyra personer.

Just idag har jag energi. Idag känner jag mig stark. Just nu. Men vi ska ha kalas för Ella idag så det vore ju förstås bra om det inte satte igång 14.30 och några timmar fram. Men ikväll! Varsågod! Kom! Kika ut bara. Jag vet att jag har lite krav...ändå. På när det passar och inte. Livet är rätt inrutat trots allt. Men efter klockan 18, när jag hunnit få i mig lite mat, tagit en dusch och eventuellt hunnit raka benen?

Nu har jag i alla fall fått städat nedervåningen. Ella och Erik gick upp och sov förmiddag idag och det verkade fungera.  Det är tyst och jag hann det jag skulle.
Ella ser fram mot sitt kalas och ett härligt grabbgäng som kommer och fikar och leker.